|
|
|
| ||||||
|
|
|
|
|
|
Dag 14. Catastrofe!
Vatten, stan är full av vatten! Vi vaknar tidigt av aktiviteterna omkring oss på utsidan. Räddningstjänstens mobila ledningscentral står ett tiotal meter framför oss och utanför polishuset är det ett tuppkacklande utan dess like. De har mycket att prata om, italienarna. Tillsynes händer det inte så mycket annat än att de kör fram och tillbaka i sina bilar. Men de är mycket trevliga och hjälpsamma, det är väl ändå det viktigaste! Efter en snabb frukost vill vi dra till stranden som vi hoppas att den finns kvar, här i Metaponto. Först då får vi en uppfattning över omfattningen av översvämningarna. Det var ingen överdrift att påstå att stan var full av vatten. Överallt pumpades det för att rädda det som räddas kan, provisoriska fållor gjordes för djuren på torr mark, all jordbruksmark, campingar och andra turistanläggningar stod under vatten. Vi körde efter en brandbil ner till stranden, även här var förödelsen stor efter stormen. Vattnet forsade ut i havet i strida floder och nivån på land hade sjunkit under natten med ca. tre decimeter. Borgmästaren (han visade sig vara vice-) hade kvällen innan berättad att om dammarna uppåt i flodsystemet inte håller flyter hela Metaponto ut i havet. I samma veva berättade han stolt att svenske kungens farfar hade semestrat här i Metaponto. Då säger Stina att hon är en Svensk prinsessa, kanske därför chefen körde före oss i natt för att se till att vi kom på torr mark utanför polishuset. På stranden är det gott, solen lyser och i skuggan är det nu femton grader. Vi hittar många apelsiner på stranden, de har antagligen följd med vattenströmmen ut och sedan spolats upp på stranden med tidvattnet. Vi provar en, smakar lika bra som dem man köper, så vi plockar en hel plastpåse full. Bonnie springer sig trött i sanden och för oss är det nu dags att lämna Metaponto åt sitt öde. Det är snart lunch och innan kvällen vill vi hinna till Crotone ca. 200km, om vi nu inte fastnar någon annanstans. |
Vi fastnar, för mellanmål och kissepaus, vid Lido di Policoro, på stranden, var annars. Här finns en mycket stor turistanläggning. Kan bero på årstiden men vi tycker den har förfallit pga bristande underhåll och vikande turistintresse. En imponerande lång och bred strandpromenad med flera aktivitetstorg men som sagt den har sett sina bästa dagar. Gott om bilparkeringsplatser och en husbilsparkering med färskvattenkran, toa- och tanktömning. Här finns även många vilda hundar och vi möter två pojkar med långa käppar, de har tre tryffelhundar med sig som letar frenetiskt och hittar tryffel hela tiden. De visar upp en mindre förmögenhet i tryffel. Käpparna används för att hålla vildhundarna på behörig avstånd så de inte stör tryffelhundarnas arbete. Efter promenad på stranden och på den långa strandpromenaden kör vi vidare. I en liten by hittar vi till ett nyttbyggnadsområde med asfalterad väg, trottoar och en fin strandutsikt (ännu ett av alla dessa ofullbordade projekt). Här äter vi middag men vill inte stå kvar för natten. För tyst, för mörkt och i slutet av asfaltvägen ligger sopor, trasiga flaskor och annat på gatan. Här vet man aldrig vad som händer efter midnatt. Vid niotiden kör vi in i staden Crotone. Mitt i stan ser vi husbilar på en parkering. Inget vi känner till om att det skulle finnas en husbilsparkering här, vi närmar oss parkeringen men hamnar då i ett skumt kvarter med diskotek, skränande ungdomar och en grusplan där det står ett tiotal husbilar. Alla av äldre modell och det lyser i några. Nu råkar jag var uppvuxen vid glädjekvarteret i Amsterdam så jag fattar direkt vad det handlar om. Hade vi kört in där kanske Stina hade kunnat späda på semesterkassan, hon avstår dock. Ungdomarna runtomkring tittar förundrande på oss och skrattar när vi kör fort därifrån. Efter ca. en timme hittar vi vad vi letar efter, en lugn badplatsparkering. Gissa vår utsikt?
Crotone, 3 mars 2011, JvH |
© 2011 Amstel.se