|
|
|
| ||||||
|
|
|
|
|
|
Dag nio Morgonen uppe på berget i Mondavio var mycket kallt, det hade gått åt en hel del gas för värmeapparaten gick nästan hela natten. Efter frukost ville Bonnie ut på sin morgontur. Vi hade inte den blekaste aning om var vi hade hamnat på natten annat än att det skulle finnas en borg här. Så vi stegade runt i byn som hade vissa likheter med Rothenburg ob der Tauber fast i italiensk stil och något århundrade tidigare, sent 1400. Väl uppe på toppen av byn kom vi fram till kastellet/befästningen som var imponerande. På borggården stod ett antal replika av dåtidens stenslungor, eldkastare, mobila stormnings rampar och en tidig variant av mekanisk kanon. Allt byggde på den mekaniska tyngdkraftsprincipen. I det stora befästningstornet fanns ett museum där Bonnie inte fick tillträde men Stina tyckte ändå att det var för kallt, hon ville dricka kaffe i husbilen. Jag betalade 5€ i inträde, den artiga kvinnan i entrén kunde enbart italienska men tyckte ändå att hon kunde guida runt mig eftersom det inte fanns några andra besökare. Det var en mäktig anläggning med många smala gångar i fyra plan. Levandegörande scener hade byggts upp med verklighetsstora dockor, inte särskild realistiskt men ändå ett bra sätt att visa hur livet tedde sig på ett kastell vid denna tidsperioden. Det kom fler besökare så min charmanta guide lämnade mig ensam när hon hade visat mig var tortyrkammaren låg. Hur skall jag ensam komma ut ur denna labyrint, tänkte jag, för här var det inte svårt att gå vilse. Tortyrkammaren var ett spännande rum i halvmörker där man kunde se ner i kammaren ca 3 m. uppifrån, från en liten balkong. Jag lutade mig över räcket för att ta några bilder och hade glömt att lägga glasögonsnöret runt halsen men hade satt glasögonen på pannan. I samma ögonblick som jag tog bilderna neråt gled glasögonen från huvudet och ramlade ner i tortyrkammaren, bakom torteraren. Vad göra nu? Brillorna kostar 2½ tusen och utan dem kan jag inte se på en dataskärm! Klättra ner hade väl gått an men att komma upp igen verkade omöjligt och inte hade jag lust att sitta och vänta i en tortyrkammare tills någon skulle kunna komma förbi för att förbarma sig över mig. Hur skulle jag kunna förklara varför jag hade hamnat där nere. Andra besökare hade säkerligen betraktad mig som en gammal relik, ett ytterst realistiskt inslag i den fasansfulla scenen nedanför mig. Jag letade mig tillbaka till entrén och försökte med gester beskriva min belägenhet. När min guide förstod vad som hade hänt, ropade hon på italienska: ”Oh, herrn har tappat sina glasögon i tortyrkammaren!” |
En kvinnlig besökare som hörde på, fick ett skrattanfall som varade lite för länge i mitt tycke, sedan började hon berätta denna fars för sin man och andra gäster runtomkring. Det var många som hade roligt, särskild skrattmåsen. Guiden hämtade en annan guide som hämtade två vaktmästare som hämtade en kvinna till som var lite auktoritär, hon var nog chefen. Hela sällskapet inklusive skrattmåsen, förflyttade sig till tortyrkammaren. Det kacklades på italienska som värsta hönshuset. Väl framme vid kammaren fick jag förklara var glasögonen låg men det var såpass dunkelt att de inte syntes. En av vaktmästarna gick för att hämta en ficklampa medans de övriga fortsatte sitt kackel och skratt. Jag höll mig i bakgrunden. Med hjälp av ficklampan fick alla se var glasögonen låg. Nu blev det något tystare, alla tänkte, chefen klargjorde att ingången från markplan var omöjlig att komma in i ty här fanns ett järngaller som var låst, bakom den en kraftig trädörr som var lika låst och att det var omöjligt att komma åt några nycklar under helgen. Den andra vaktmästare kom efter en stund tillbaka med ett utskjutbart fiskespö som han tydligen hade i sin bil, med en krok fastsatt i toppen. Han lutade sig över räcket men kom inte åt, spöet var för kort. Min rediga guide lade sig på magen på balkongen och lyckades efter flera försök få napp och få upp mina glasögon. Skrattmåsen applåderade och jag fick ge guiden en kram och tackade alla andra engagerade med ”grazie mille!” Jag fortsatte min runtvandring tillsammans med skrattmåsen och hennes man som kunde lite engelska. Hon var faktiskt riktigt trevlig, hennes man var lite mer reserverat och alvarlig. Jag förstod då att hon hade med tiden fått lära sig att skratta för två. De ansträngde sig verkligen för att förklara och översätta för att göra min vistelse på kastellet så meningsfullt som möjligt, han allvarlig, hon skrattandes. Tillbaka vid husbilen hade jag en del att berätta för Stina medans vi åt lunch. Efter en sen lunch, länsa och bunkra, kurs mot Termoli på S16. Efter Pescara har det blivit varmare och naturen skiftar tydligt mot grönt. Det var mörkt när vi var framme vid en strandparkering i Petacciato Marina och kvällspromenaden visade en härlig Bonniestrand. Tu: +12oC
Position: N42,036277 E14,851225
Petacciato, 26 febr. 2011 JvH |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
© 2011 Amstel.se